The Hook: Så skriver du en början som fångar läsaren

Jag sitter just nu med en av de klassiska böckerna om skrivande: Hooked – Write Fiction That Grabs Readers at Page One and Never Lets Them Go av Les Edgerton. Den handlar, som titeln antyder, om hur man skapar en början som verkligen fängslar. Och medan jag läser den slås jag av hur ofta just dessa första sidor blir en snubbeltråd för många skrivande människor, inte minst för mig själv.

Minns när jag skulle börja på mitt allra första manus. Jag hade en god idé om karaktärerna och intrigen, men när jag väl satt där med det nyöppnade word-dokumentet (numera använder jag Scrivener – kan varmt rekommenderas), blev jag helt tom.

Hur börjar man egentligen en berättelse? Vad är rätt sätt att börja? Jag blev överambitiös; i mitt huvud ekade "the ending is in the beginning" med inledningar från mästerverk som Stolthet och fördom ("Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet ute vara i behov av en hustru."), Den hemliga historien ("Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i."). och Hundra år av ensamhet ("Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.").

För att inte tala om en intervju med författarinnan Jhumpa Lahiri i Babel. Den sändes för över tio år sedan men jag minns den fortfarande. Programledaren Jessica Gedin var nämligen mycket imponerad över just  den första meningen i boken Sankmark.
"Hur lång tid tar det att komma på en sådan mening", undrade hon.
"Ungefär 15 år", svarade Jhumpa Lahiri.

Så mycket tid kände jag inte att jag hade på mig och kanske inte du heller. Därför tänker jag här dela med mig av tips så att du inte behöver fundera i 15 år på din inledning. 

1. Väck nyfikenhet utan att förvirra

En bra inledning ger tillräckligt mycket för att väcka nyfikenhet, men inte så mycket att allt avslöjas. Kafka gör det mästerligt med Processen: 

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon."

Pang! Spänning, mystik, en antydan om fara. Vi vet inte vad som är fel, men vi måste få veta.

Tips:
Börja mitt i en händelse eller en tanke som skaver. Läsaren behöver inte förstå allt, bara känna att det finns något att förstå.

2. Skapa känsla från första raden

Känsla går alltid före fakta. Oavsett om du skriver feelgood, fantasy eller deckare, ska läsaren känna något redan på första sidan. Ta Bonnie Garmus Lektioner i kemi:

"År 1961, när kvinnor klädde sig i skjortklänningar med markerad midja och gick med i trädgårdsföreningar och utan större eftertanke körde omkring horder med barn i bilar som saknade säkerhetsbälten; långt innan någon visste att det skulle uppstå en sextiotalsrörelse, för att inte tala om att deltagarna i denna rörelse skulle ägna de kommande sextio åren åt att skildra den; då, när de stora krigen var över och de hemliga krigen precis hade startat och människor började tänka nytt och tro att allt var möjligt, vaknade Madeline Zotts trettioåriga mamma varje morgon före gryningen och kände sig säker på en enda sak: hennes liv var slut."

(*puh!*)

Direkt är vi inne i en författarröst med en berättelse som både är sårbar och sarkastisk. Det finns en underton av utsatthet som väcker empati och nyfikenhet.

Tips:
Testa att läsa din första sida högt. Känns den levande, eller som en rapport? Känsla trumfar alltid korrekta beskrivningar.

3. In medias res

Den klassiska skrivregeln show don't tell håller särskilt väl för inledningar. Visa läsaren världen, karaktären och konflikten genom handling, ton och detaljer. Ett vanligt nybörjarmisstag är att starta med beskrivningar sida upp och sida ner. Nej, starta istället in medias res, det vill säga direkt i handlingen. Här kan vi lära oss av Dennis Lehane, t ex från hans bok Maken: 

"En tisdag i maj, i sitt trettiofemte levnadsår, sköt Rachel ihjäl sin man. Han vacklade bakåt med ett underligt bekräftande min, som om en del av honom altid hade vetat att det skulle hända." 

Visst vill vi läsa vidare! 

Tips:
Börja där något förändras; ett brev anländer, en hemlighet antyds, eller för all del en riktigt dramatiskt scen. Rörelse skapar direkt intresse.

Din första mening är inte allt, men första sidan kan vara det

Det är lätt att fastna i jakten på den perfekta första meningen. Men faktum är att det ändå är helheten som avgör. En bra inledning bygger ofta på rörelse, rytm och stegring, något som bär berättelsen framåt.

J.K. Rowling gör det elegant i Harry Potter och de vises sten. Hon börjar inte med att förklara att Harry var en pojke som skulle rädda världen. Istället börjar hon med familjen Dursley och deras ”mycket normala liv”: 

"Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Provet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala. De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter."

Här används orden för att kontrastera och förespegla att något utöver det vanliga kommer att hända. Och just det vanliga gör kontrasten till det magiska ännu starkare när det väl bryter igenom.

Tips:
Använd ordval för att sätta stämningen i berättelsen. 

Avslutningsvis

De första sidorna är din chans att säga: ”Det här är varför du ska läsa just min bok.” Försitt inte den chansen. Våga vara tydlig, djärv, väcka känslor och sätt tonen redan från första raden.

Och kom ihåg, även de största författarna har redigerat sina inledningar flera gånger. En del hoppar helt sonika över inledningen och skriver den först när boken är klar. Så kan man också göra.

Tillbaka till intervjun med Jhumpa Lahiri. Vad var det då för mening som tog 15 år att formulera? Meningen kanske faller lite platt här, när man inte har läst boken. Men tydligen kapslade den in hela essensen, karaktärerna och tematiken:

"Öster om Tolly Club, i korsningen där Deshapran Sashmal Road delar på sig, ligger en liten moské."

Den delade vägen symboliserar direkt romanens centrala tema: de två bröderna Subhash och Udayan, som växer upp sida vid sida i Calcutta men väljer helt olika vägar i livet. Moskéen i meningen ligger i korsningen, alltså mellan de två vägarna och kan tolkas som en stilla, helig punkt mellan valen: mellan handling och stillhet, mellan världslighet och andlighet, mellan öst och väst, mellan broder och broder. Precis som vägen delar sig, delar sig också livet, historien, länderna (Indien–Bangladesh, öst–väst), och identiteten för dem som lever däremellan.

Det Jhumpa Lahiri gör i en enda mening är att: 

• introducera platsen (Calcutta, ett nav av historia och identitet),

• plantera symboliken (en väg som delar sig),

• omfamna temat (val, separation, öde),

• och spegla slutet, där de kvarvarande karaktärerna försöker leva med de vägval som gjorts.

Det är därför den meningen ofta används som exempel på när en författare redan i första raden säger allt – fast läsaren ännu inte vet vad som står på spel.

Så jobbar hon. Men det betyder inte att det är så du eller jag ska jobba. Det viktigast är att hitta sin egen röst och metod. För min egen del betyder det att jag skippar de första sidorna och skriver klart dem när resten av berättelsen är färdig. Hur gör du?