Dialoger som känns äkta: Vad författare kan lära sig av Tarantino

En av mina verkliga förebilder vad gäller dialoger är Quentin Tarantino. Han skriver sina filmmanus själv och är känd för sin unikt vardagliga men ändå hyperstiliserade dialog. Det ger hans karaktärer naturliga, avslappnade men samtidigt distinkta röster. Han bryter ofta mot traditionella skrivregler genom att låta sina karaktärer prata om till synes irrelevanta ämnen, men ändå lyckas han hålla oss engagerade.

I det här inlägget ska vi dyka ner i Tarantinos mästerliga dialogteknik och hans signaturstil: Naturligt snack med ett syfte – och se hur du som författare kan applicera den i ditt skrivande.

Vardagliga samtal – som inte alls är så vardagliga

En av Tarantinos mest kända tekniker är att låta sina karaktärer prata om helt vanliga saker – mat, film, små vardagsproblem – mitt i scener där vi förväntar oss något helt annat.

Ett klassiskt exempel är "Royale with Cheese"-scenen från Pulp Fiction, där Vincent Vega och Jules Winnfield diskuterar hur McDonald's anpassar sina namn efter olika länder:

Vincent: "You know what they call a Quarter Pounder with Cheese in France?"
Jules: "No, what?"
Vincent: "They call it a Royale with Cheese."
Jules: "Royale with Cheese. What do they call a Big Mac?"
Vincent: "Well, a Big Mac’s a Big Mac, but they call it Le Big Mac."

Varför fungerar det?

1. Det är en konversation som känns spontan och verklig, men den bygger också upp dynamiken mellan karaktärerna.
2. Den ger en naturlig rytm till scenen och gör att när våldet väl bryter ut några minuter senare, känns det ännu mer chockerande eftersom vi just befann oss i en till synes harmlös diskussion med två till synes harmlösa killar.

Hur du kan använda detta i ditt skrivande:

• Låt karaktärerna prata om små detaljer som känns realistiska, även i dramatiska scener.
• Använd oväntade samtalsämnen för att bygga upp en karaktärs personlighet och relationer.
  
  

Att dra ut på samtalet för att skapa spänning

Tarantino älskar att långsamt bygga upp spänning genom dialog. Istället för att kasta oss rakt in i en konflikt, låter han sina karaktärer småprata först – vilket gör att vi som publik sitter på helspänn och väntar på att något ska smälla.

Ta till exempel den ikoniska öppningsscenen i Inglourious Basterds, där naziofficeren Hans Landa besöker en fransk bonde. De börjar med artigt småprat om mjölk och vädret, men vi vet att det är något mer som pågår. Landa ställer frågor, ler, verkar vara vänlig – samtidigt som han sakta, obevekligt leder samtalet dit han vill.

Landa: “Ah, but you speak English. So, Monsieur LaPadite, let’s continue in English, yes? Just so I can practice my language skills.”
(paus)
Landa: “You know why I’m here, don’t you?”

Varför fungerar det?

1. Samtalet känns oskyldigt på ytan, men vi anar att något fruktansvärt kommer att hända. Här är även bonden LaPadites talande långa tystnader viktiga.
2. Genom att låta Landa prata länge och vänligt innan han når sin poäng, blir han ännu mer skrämmande.

Hur du kan använda detta i ditt skrivande:

• Bygg upp spänning genom att låta karaktärer cirkla runt ämnet istället för att gå rakt på sak.
• Låt någon verka trevlig medan de i själva verket manipulerar samtalet samtidigt som vi som läsare får en obehaglig känsla av själva situationen.
• Använd pauser, kroppsspråk och antydningar för att förhöja effekten.
  
  

Subtext – vad karaktärerna INTE säger

I bra dialog handlar det inte bara om vad som sägs, utan också om vad som bubblar under ytan. Tarantino använder ofta undertexter (subtext), där en karaktär säger en sak men menar något helt annat.

Ett perfekt exempel är från Reservoir Dogs, när Mr. White och Mr. Pink diskuterar om en av deras kumpaner kan vara en förrädare.

Mr. White: "If you shoot me in a dream, you better wake up and apologize."

Det han säger låter som en tuff oneliner, men under ytan hör vi vad han egentligen menar: han vill att de andra ska respektera honom och inte ifrågasätta hans lojalitet.

Varför fungerar det?

1. Subtext gör dialogen mer nyanserad och spännande.
2. Det gör att vi som läsare/tittare också får en aktiv roll i att tolka vad som pågår.

 Hur du kan använda detta i ditt skrivande:

• Låt dina karaktärer tala i antydningar snarare än att uttrycka allt rakt ut.
• Använd kroppsspråk och situationen runtomkring för att visa vad de egentligen menar.
  
  

Karaktärerna har en unik röst

Om du läser en dialog från en Tarantino-film utan att veta vem som säger vad, kan du ofta ändå gissa vem som pratar. Det är för att varje karaktär har en egen röst, sätt att uttrycka sig på och favoritämnen att prata om.

Jämför till exempel dessa två:

Vincent Vega: "You know, a Quarter Pounder with Cheese in France is called a Royale with Cheese."

Jules Winnfield: "English, motherfucker, do you speak it?"

Vincent är laid-back och världsvan. Jules är intensiv och konfrontativ. De låter inte likadana, även om de båda är gangsters.

Varför fungerar det?

1. Det gör att karaktärerna känns både unika och mer verkliga.
2. Deras sätt att prata speglar deras personlighet och bakgrund.

 Hur du kan använda detta i ditt skrivande:

• Ge varje karaktär en unik rytm och ordförråd.
• Tänk på hur bakgrund och personlighet påverkar hur någon pratar.
• Testa att ta bort alla namn i en dialog och se om du ändå kan identifiera vem som säger vad
  
  

Sammanfattning - tänk som en Tarantino när du skriver dialog

Quentin Tarantino har revolutionerat hur vi ser på dialog, och hans tekniker fungerar lika bra i skönlitteratur som på film.

• Låt karaktärerna prata om vardagliga saker för att bygga trovärdighet och rytm. Men konstruera samtidigt dialogerna så att de gärna står i kontrast till själva situationen.
• Dra ut på samtal för att skapa spänning – allt behöver inte avslöjas direkt.
• Använd undertext – låt karaktärer säga en sak men mena en annan.
• Ge varje karaktär en unik röst så att de känns levande och distinkta.

Så nästa gång du skriver en dialogscen, tänk: Hur skulle Tarantino ha gjort det? Och se vad som händer.